Alltså... Det spelar ju ingen roll hur många "jag-är-ett-megafetto-på-
200kg-and-proud-of-it!"-program jag ser på... Känner mig fortfarande fetast och fulast i världen... Tänk om man bara kunde vara så där nöjd. Nöjd. Ett underligt och, för mig, mycket främmande ord.
Jaha. Här händer det inget nytt. "Mina drömmars man" har stuckit iväg på Europaturné och här sitter jag. Vårdar minnet av vår 5 timmar långa chatsession ömt. Några dagar innan jul drar jag söderut och bevittnar sista spelningen på denna turné. Ska bli finemang.
Bara man inte får svinet just då. Önskar jag fick skiten nu så jag slipper vela om den häringa vaccinationen... Jag är fullt och fast övertygad om att jag skulle överleva svinet, och det med bravur, men vill ju inte ha skiten när det blir dags att åka. Så klart. Så jag tar det nu. Kom igen, svinet, här är jag!!
Ojdå. Första gången jag gjorde en sån där grej och låste bloggen. Jag och den käre R snackade på msn, av nån anledning kom vi in på olika fåniga ord och vad man hittade om man googlade dessa. Ett av orden, det vi hade mest kul åt, ledde vid googling raka spåret hit!! Kära nån. Fast jag tror inte han kollade. Han sa inget i alla fall. Vill inte ha en massa bekanta springandes här. Speciellt inte R, då han och hans gode vän O, mina drömmars man, varit frekvent förekommande här den sista tiden. Och nu får jag lite lätt panik igen. Tänk om han läser?? Han skulle veta att det var jag på 2 röda. Kanske måste låsa igen... Jaja.
Adjö.
Sitter och är småpackad och tjatar med folk på facebook och msn istället för att visa av mig i det "riktiga" livet. Inte första gången. Blir glad och nöjd efter några öl. Vilket jag aldrig är annars. Är jag alkoholist? Tacksam för svar.
Får se O som en utmaning. Inte ge upp. Tålamod är en dygd. Eller nåt.
Jämför honom med en lägenhet. När jag var sprillans ny i den här stan, för sisådär 7-8 år sen, gav jag mig fan på att jag skulle ha en lägenhet i ett visst område. Det här området. Där jag bor nu. Hade en polare som bodde här och jag tänkte; "dit ska jag!"
Men eller hur. Förstahandskontrakt mitt i stan... Så gott som omöjligt. Men tro på fan. Landade ett heltidsjobb med rätt fet lön, har varken kvar jobbet eller lönen nu men spela roll, och fick en lägenhet i "mitt" område. Men i fel område av området. Fel hus. Ut mot en stor väg och såna grejer...
Men att byta en etta mot en etta i samma område är ju givetvis omöjligt. Antog att jag var tvungen att göra en avstickare för att kunna komma tillbaka...
Bytte då, efter ca ett år, till en mycket större och dyrare etta i andra änden av stan. Fortfarande centralt, givetvis. Denna lägenhet visade sig vara rena mardrömmen. Lade genast ut ny bytesannons. Fick massor av förslag på billiga, små ettor vars hyresgäster ville byta upp sig till nåt större, men inte för stort. Tackade nej till mängder. Visste ju vart jag ville. Tillbaks till "mitt" område...
Hade till och med kollat upp vilka hus och trappuppgångar som jag kunde tänka mig... Och jag bet ihop och bodde kvar i mardrömslägenheten. Till jag en dag fick ett mail av en ung student som bodde i ett av de "rätta" husen... Jag lurade på henne och hennes karl mardrömslägenheten och packade mig tillbaka upp på berget där jag hörde hemma.
MEN. Fortfarande inte på exakt rätt plats...
Min polare bodde i längan längst upp mot grönområdet. Dit ville jag med. Gärna i det mellersta huset... Men man kan ju inte få allt, heter det ju. Sen, efter ca ett år, fattade jag ju det oerhört korkade beslutet att bli sambo. Bytte då bort denna lägenhet mot en större. Där jag bodde, och vantrivdes, ytterligare ett år. Turerna var många när vi skulle flytta isär. Upplyste karlsloken om att det bara fanns ett område gott nog åt mig. Väntade länge på ett passande bytesalternativ.
Men så pang, tjong så hände det. Nu sitter jag här i trappuppgången bredvid polarn, i det mellersta huset i längan upp mot grönområdet. Det tog bara 7 år. 7 jävla år. Men det gick.
Och nu undrar jag varför jag gjort mig besväret att skriva ner allt detta ointressanta... Var var jag? Jo just ja, O. Får väl göra honom till ett liknande projekt. Har ju jobbat på det i ett år nu, hihi... Från att aldrig ha varit i närheten av karln till att ha hängt på festival och druckit öl och till och med snackat lite på Facebook-chatten idag..! Det ni.
Man får väl gå lite omvägar, göra några "byten", hänga på fel ställen med fel människor för att till slut komma fram till det man vill ha... Jobba lite. Eller nåt.
Eller kanske inte alls.
Lider av svår sömnbrist och rejäl O-fixering och då blir det sånt här svammel. 7 år är nog lite väl lång tid när det gäller att snärja en karl. Både han och jag kommer att vara uråldriga. Men vad gör väl det? Karlar som han växer sannerligen inte på träd. (Fånigt uttryck!!)
Folk säger ofta att jag är för kräsen... Men jag tycker att kräsen SKA man vara i min ålder. Eller i alla åldrar, banne mig.
Särskilt när det gäller lägenheter. Och verkligen när det gäller karlar!! Sanna mina ord.
Adjö.
R, T och den totally fuckable O är ute och svingar bägare i Stockholm. Precis nu. Jag vill vara med. Det gör ont i magen, så mycket vill jag vara med. Skulle offra både min högra och min vänstra för att vara med. Skulle döda barn och gamlingar för att vara med. Men nä. Här sitter jag och ruttnar. Skitliv.
Skrev en fånig kommentar på O's Facebookstatus nyss. Inget speciellt, bara nåt trams. Bara för att fira vår 1-årsdag. Som han inte ens vet om att vi har. Hehe. I'm so fjortis.
Jaha. Nu är det nästan exakt ett år sen jag träffade på O första gången. (länk)
När jag tänker efter kan det ha förekommit en annan O innan detta, men det var ett annat O. Fel O. Denne O är den sexigaste och mest fantastiske karl världen skådat. Jag har varit ohälsosamt besatt av denne O hela det gångna året. Har inte ens hånglat med karln. Bara lyckats bli polare mad hans polare...
O är 38 bast. Och föredrar 23-åriga brudar. Bara där faller det ju. Dessutom bor ju karln på andra sidan landet. Trodde inte det var så många som diggade hans looks, men tydligen. Han är ju inte direkt modellsnygg.
Vill inte alla småbrudar ha modellkillar och "Idol"-bögar?? Det trodde jag.
Nä det är väl bara att inse att han är en av dem. The Untouchables. Surt sa räven. Inte blivit så till mig över en karl på år och dag.
Alltså ett år, ungefär, idag! Grattis till mig. Eller nåt. Grattis till ytterligare nåt jag aldrig kommer få.
Apatisk. Kan man få ha det på visitkortet? Inte för att jag har visitkort, vad ska jag ha såna till? Vem skulle jag dela ut dem till? Alla mina 2 polare kanske? Men hade jag haft visitkort hade jag velat ha "Apatisk" tryckt. I silver. På svart bakgrund. Lite horigt sådär. Hade varit tjusigt.
SÅ less på den här jäkla sommaren vi fått så här i hösttider. För ljust, för varmt, för mycket tramsigt folk överallt. Idag är det ju för tusan högsommarvärme. Ge mig höst. Nu. Riktig höst. Med från-sidan-regn och mörker och kyla. Jag behöver det. Speciellt regnet. Och kylan. Och mörkret.
Ja men fy faaan va trist. Knegar. Kommer hem. Sitter och glor. Sover. Gör om det igen. Mår skit. Sen kommer helgen. Troligtvis ligger jag på soffan då med. Eller så tror jag att det är kul att supa till och gör det. Vilket det inte är. Slutar bara med att jag blir lipig och miserabel. Över exet, över ensamhet, över alltings värdelöshet. Och sen en präktig baksmälla på det. Success.
VAD gör alla andra? Måste finnas fler än jag som kommer hem kring 19-tiden, småtrött men rastlös, och som ändå GÖR nåt. Mina närmsta polers (alla 2) är också trötta och slöa på kvällen, blir bara att man ses på helgen och knappt då. Den ena har dessutom skaffat sig en karl, vilket inte direkt gör att hon vill hänga extra mycket...
Och då kommer vi ju in på det... VARFÖR, av alla jävla idioter på denna jord, måste just JAG vara helt ensam?? Supersnygg är man kanske inte, men inte ful som stryk heller. Undrar vad sånt sitter i? Jag är väl bara hemsk. Nä, jag vet, man träffar ingen om man sitter hemma och surar, men efter att ha försökt så ofta och mycket senaste året så har jag väl mer eller mindre givit upp. Vissa är väl dömda till ensamhet. Inget konstigt med det.
Jaja, man kan fundera på saken och vända och vrida på allt i en evighet. Men jag ORKAR inte. Livet är liksom över. Fast det inte ens har börjat egentligen. Underligt. Men sant. Skit.
En annan sak som är skit är att Galatea har försvunnit! Kom tillbaks för fan!! Allt är förlåtet.
Jaha. På tramsfronten intet nytt. Tyvärr. Inga spännande grejer alls. Inga ickespännande heller. Försöker åter igen bli av med lite späck. Varit konstant hungrig i 5 dagar. Kul. Drömmer om ostmackor och falukorv. McDonalds-clowner och lingonsylt.
Total boredom.
Alltså, kom igen, ge mig nåt spännande!! Släng nåt i mitt fejs. Bring it, jag vill veta att jag lever!
DAGENS
Jodå, jag var där, jag kom hem. Nu är jag olycklig. Jag vill ha O. Jag är besatt av O. R och O är polare. R vill ha mig. Jag vill inte ha R. R vet inte att jag vill ha O. O vet inte att jag vill ha O. Skulle R få veta det skulle han inte prata med mig mer säkert... Och då ryker mina chanser att nånsin få träffa O igen. Så vägen till O går genom R. R och jag har hånglat. Tyvärr. Men inget mer. O och alla andra i kretsen tror att jag och R har en grej. Det har vi inte. Inte om jag får bestämma. Suck och stön. När man äntligen lyckas träffa på sina drömmars man så blir det bara bajs av alltihop ändå... O är verkligen mannen i mitt liv. Synd att han inte vet det, bara. Bajs bajs bajs. Och nä, det är inte bara att säga till O att jag vill ha honom... Bara så där. Det går inte. Båda två kommer från en annan stad. Kanske träffar jag aldrig nån av dom igen. Är väl bäst så.
Jodå, det löste sig. Nästa destination: Tjeckien. Med stiliga gubbs, gästlista och gratis bärs och allt sånt gött. Ger mig av på onsdag. Adjö. Igen.
HIT
Jaha. Det var juli, det. Började bra. Jäkligt bra. Slutade i skit. Inte i så bra form nu. Men jag lever. Det som inte dödar gör en bara ännu mer bitter och sur. Hoppas på en storstilad början på augusti, men det verkar också skita sig. Jag är inte förvånad.
Motionerar, käkar gröna äpplen, dricker en shake då och då, skriver småsnuskiga sms till finnen och får ännu snuskigare tillbaka, sitter med vidöppen franskbalkongdörr och andas in sommardoften sent in på nätterna, läser böcker som aldrig förr, förtränger allt jobbigt och otäckt, längtar bort fast inte så fasligt mycket... Det är vad jag gör. Ganska gött.
Nackdelen med att vara ute och se sig om i världen är väl att man blir extremt rastlös och uttråkad väl hemma igen. Sen min hemkomst från Slovenien har jag suttit som på nålar, vill iväg, iväg, iväg!! Aldrig har denna stad känts så erbarmligt tråkig. Får trevliga sms från Finland lite då och då. Med finfina förslag... Hade gett min högra för att dyka tillbaka till Helsingfors en vända. Kanske har jag nämnt en ung finne här i bloggen förr, men det är inte honom jag snackar om nu... Utan en äldre förmåga, urtjusig såklart... Men men, har man bara en femhundring på banken tar man sig inte ens till Finland. Sorgligt men sant. Aldrig i mitt långa liv har jag varit så rastlös!! Finnen skrev igår att han kanske skulle komma över på visit i augusti eller september. Vet han ens hur länge det är dit?? Jag bara frågar. En EVIGHET. Fast det är ju bra på ett vis. Kanske hinner jag fläska av mig lite till dess. Kanske.
Jaha. Bihålevirusgrejen hänger i. Lite bättre, dock. Känner lite smak och lukt för första gången på 5 veckor. Sweet. Sweat. Varmt idag. Men värken måste också bort. Sätter jag mig på flyget så här kommer skallen explodera. Grönt slem kommer täcka medresenärerna. Illa.
Mer då? Känns ju lite underligt att the X börjat dejta en bekant... Först var det jobbigt i nästan ett år, men man vande sig på nåt vänster. Men nu är det jobbigt igen, fast på ett helt annat sätt... Inte så att jag har feelings för karln, men ändå jobbigt. Underligt.
Och vad är det MED karlar..?
Det tog slut. Han hade en ny samma dag. Varade inte så länge, kanske 3 veckor. Sen fixar han en ny igen. På en gång. Innan vi ens flyttat isär. Varar nästan ett år, fram till för några veckor sen skulle jag tro. Och nu. En ny IGEN. Ungefär en vecka efter den förra... Vad är grejen? Antar att det inte är nån mening att fundera över detta... Men gör det ändå. Lite då och då.
Själv ligger jag lågt med karlar nu för tiden. Hade ju mitt slamphalvår... Om man bortser från hånglet med R på Sweden Rock så har jag nog inte fått till det sen i februari nån gång. Är övertygad om att jag är för gammal, fet och ful för alla karlar... Och i den här stan finns det ju ändå ingen som jag ens skulle ta i med tång.
R är ju också gammal och fet. Kanske får sms:a honom...
Testade min nya kompaktpolare, avbildade penicillin. Som inte funkade.
AC/DC på Ullevi. Otäckt. Stänger fönster och ventilation och stampar takten till Necrophobic istället.
Jaha. Snart hela säsong 4 avklarad och allas vår macho-Kate har fortfarande ingen blond utväxt i skallen. Synnerligen irriterande.
Jodå. Jag överlevde Sweden Rock Festival. Brukar bli så. Har tidigare år dokumenterat tillställningen med detaljerade inlägg här. Då intresset för dylika historier verkar vara minst sagt svalt, så kommer detta icke att ske i år. Jag var där, det var ASkallt, och för första gången på 8 år var det kasst väder nästan en hel dag. Åkte med exet och en slusk till. Gick väl. Hängde inte med dem så mycket. Träffade på och hånglade upp sms-token R. Vet inte om nån av alla trogna läsare minns honom... Men hånglade upp gjorde jag. Höhö.
Exet skaffade ju en ny brud (blondinen) innan vi ens flyttat isär för sisådär ett år sen... Han har hängt med henne fram till nu. Tydligen precis dumpat henne och har nu börjat gänga med en brud som jag inte är dödspolare med, men ändå hyfsat nära bekant. Hon ingår i "kretsen". Gör man så? Fördelen med att han hängde med blondinen var ju att man aldrig riskerade att stöta på dem nånstans... Hon är aven annan "typ"... Men nu... Ska han och nya bruden vara överallt och störa? Inte så att jag har feelings för karln, men känns ändå sisådär att se dem stå och kela. Kunde han inte ha sökt sig lite utanför "familjen"? Eller kanske prövat på singellivet en vecka eller två? Till saken hör också att han slutat prata med mig sen de började hänga... Jag har ju velat vara nån form av vän med honom hela tiden. När det började knaka i fogarna med blondinen så gick det ganska bra. Ett tag. Till den här andra bruden gjorde entré och förstörde alltihop.
Vad säger ni om detta folks? Ger man tusan bekantas ex eller gör man det inte?
Annars då? Jovars. Bihåleinflammation/lunginflammation still going strong. Inne på antibiotikakur nummer 2. Funkar ju så där. Inget smart drag att vistas i iskyla på SRF heller... Men det måste bort. Sista helgen i denna månad bär det av till Helsingfors. Efter det Sloveninen. Hade inte tänkt gå omkring som en slemhög då med. Har dessutom inte känt nån smak eller lukt på 4 veckor. Ain't life grand...
Har även köpt en ny kamera. En liten kompaktgrej. Då min trogna följeslagare sen 4 år börjat visa sig opålitlig. Kompaktgrej måste man ha. I alla fall jag. Orkar ju aldrig släpa med mig klumpkameran nånstans. Delbetalning är fina grejer det. Den ligger i sin låda på diskbänken än... Vill inte öppna än. Drar ut på det roliga en stund. Så här ser han ut:
Åttonde året i rad som jag åker på den däringa festivalen i Norje. Och hör och häpna, jag åker med the X!! Utvecklar kanske detta när jag återvänder. Som jag brukar säga, inga livstecken före måndag, ring myndigheterna.
Adios!
Så då var det juni då. Sommar. I almanackan. Och ute. Attans hett idag. Men jag slängde upp en filt för fönstret för att mota ljus och hetta ytterligare. Måste vårda bronkiten på bästa sätt.
Plöjde några avsnitt Lost. Alltså, jag bara frågar... Nu har de varit på den där ön (hur vet de ens att det är en ö?? Har nån gjort sig besväret att gå runt hela och kolla??) i typ 50 dagar. Allas vår machohjältinna Kate var ju banne mig blondin innan... Borde hon inte ha rejäl utväxt i skallen efter denna tid? Va? Den ende vars hår växer är den där Sawyer, bless his soul. Finns en massa andra småsaker... Gillar inte när det slarvas med detaljerna.
Men detta var bara en parentes. Vad jag skulle säga var att det alltså är sommar igen. Hoppas det blir en bra en. Den kan ju OMÖJLIGT bli värre än den förra... Insatta trams & gnäll-fans vet vad jag menar... Nytillkomna fans får göra sig besväret att gräva i arkivet för att stilla eventuell nyfikenhet. Från den 23 juni förra året ungefär. Välkomna att gotta er åt misär de luxe. Försökte själv "gotta" mig lite och läsa lite av det jobbiga, men det gick så där. Ja kära nån.
"Fans"... Eller hur... Men man kan väl få låtsas.
Precis inmundigat 2 av de största och starkaste Kåvepenintabletterna ever... Väntar med spänning. Kan bli maganfall från alla håll. Fräsigt.
Sixes&Sevens.
Ex-norrländsk dam som är skeptisk till det mesta. Aningen bitter, rätt så gnällig och ganska sur...
